Sommaren...
Två och en halv månad, helt ofattbart fortfarande. Min pappa finns inte mer. MIN pappa...Denna sommaren har stått på paus och samtidigt flugit förbi. Två och en halv månad sedan den där natten. Vi satt i ett dunkelt rum på sjukhuset en liten stund och när klockan var lite över tolv visste vi. Resten av natten var ett vaket, mörkt tillstånd av chock hemma hos mamma. Det känns som igår men ändå som en hel evighet sen. Jag minns varje detalj, hur doktorn kliade sig nervöst på knäet. Ändå minns jag ingenting, vill inte minnas.
När jag kom hem i gryningen väntade jag bara på att Albin skulle vakna. Att berätta att morfar hade dött, det var fruktansvärt. Det var Albins kalasdag och på något ofattbart sätt lyckades vi genomföra den. Tack vare världens finaste vän fick han ett barnkalas dagen efter också. Någon slags glädje och djup sorg samtidigt.
Vi tog oss genom de första dagarna och veckorna genom att vara tillsammans. Huset fylldes med blommor, dessa hatade älskade blommor som jag inte ville ha. Fina nära och kära ställde upp och vissa lyste med sin frånvaro. Det gjorde ont, men nu vet jag vilka dom är. Några sa inte ett ord när vi sågs trots att de visste. Det gjorde ont och jag glömmer inte. Nu vet jag mer är någonsin vilka jag har i vått och torrt.
Vi åkte på utflykter. Helst till ställen där vi inte varit med pappa. Ett sätt att få tiden att gå, ett sätt att fly en liten stund.
Vi badade, lekte, skrattade. Jag gjorde allt för barnens skull. Tack vare barnen. Tack vare Mattias, mamma och mina älskade syskon. Jag har tänkt sedan första minuten att bara vi tar oss genom den första tiden, bara vi tar oss genom sommaren så kommer allt ordna sig. Sen kommer pappa tillbaka. Nu har sommaren gått och jag väntar fortfarande. Det känns inte riktigt lika starkt, men jag tror fortfarande att han ska komma. Det kan bara inte vara sant.
Nu har vi haft ett kalas till och en skolstart. Vi fick fira en ettåring och sexåringen fick köpa skolväska utan morfar. Men tillsammans med mormor, min kära, tappra mamma. Det är tungt men det får gå. Det måste ju gå, vad har vi för val? Jag har inte riktigt vågat tänka på pappa än...samtidigt är jag så rädd för att jag ska glömma. Nu är det höst och jag kan inte sova.
Då. Förra sommaren.
Nu ska jag gå och fixa med utlottningen, tack för att ni väntat så tålmodigt.
När jag kom hem i gryningen väntade jag bara på att Albin skulle vakna. Att berätta att morfar hade dött, det var fruktansvärt. Det var Albins kalasdag och på något ofattbart sätt lyckades vi genomföra den. Tack vare världens finaste vän fick han ett barnkalas dagen efter också. Någon slags glädje och djup sorg samtidigt.
Vi tog oss genom de första dagarna och veckorna genom att vara tillsammans. Huset fylldes med blommor, dessa hatade älskade blommor som jag inte ville ha. Fina nära och kära ställde upp och vissa lyste med sin frånvaro. Det gjorde ont, men nu vet jag vilka dom är. Några sa inte ett ord när vi sågs trots att de visste. Det gjorde ont och jag glömmer inte. Nu vet jag mer är någonsin vilka jag har i vått och torrt.
Vi åkte på utflykter. Helst till ställen där vi inte varit med pappa. Ett sätt att få tiden att gå, ett sätt att fly en liten stund.
Vi badade, lekte, skrattade. Jag gjorde allt för barnens skull. Tack vare barnen. Tack vare Mattias, mamma och mina älskade syskon. Jag har tänkt sedan första minuten att bara vi tar oss genom den första tiden, bara vi tar oss genom sommaren så kommer allt ordna sig. Sen kommer pappa tillbaka. Nu har sommaren gått och jag väntar fortfarande. Det känns inte riktigt lika starkt, men jag tror fortfarande att han ska komma. Det kan bara inte vara sant.
Nu har vi haft ett kalas till och en skolstart. Vi fick fira en ettåring och sexåringen fick köpa skolväska utan morfar. Men tillsammans med mormor, min kära, tappra mamma. Det är tungt men det får gå. Det måste ju gå, vad har vi för val? Jag har inte riktigt vågat tänka på pappa än...samtidigt är jag så rädd för att jag ska glömma. Nu är det höst och jag kan inte sova.
Då. Förra sommaren.
Nu ska jag gå och fixa med utlottningen, tack för att ni väntat så tålmodigt.
posted by fialoppan at Sunday, August 29, 2010
20 Comments:
Jag kan inte ens föreställa mig saknaden. Stor kram till dig!
Omg, så mycket minne som dök upp, tillbaka. Ledsen, verkligen, för din förlust. Vet tyvärr allt för väl hur det är att förlora en förälder (båda i mitt fall) och hur ofattbart det är. Hur man vill säga ett par ord till, känna lukten lite till och krama om en till gång. Och att inte kunna allt det där, för att dom inte finns med. Smärta i hjärtat! DJUP hårt och ont. Det går aldrig över, men så småning om blir det lite lättare att bära sorgen. Känner med dig som sagt. KRAM Jenny
Tänker på er, förstår att saknaden måste vara enorm! Stor KRAM
Hej vännen, Jag lider med dig och ryser när jag läser din text.
Fint att kunna besöka ställen som man har fina minnen förknippade med. jag tror att det är viktigt att minnas den glädje och kärlek man kände till personen då han levde och det är bra att knyta dessa minnen till platser. Jag tror också att det blir lättare för barnen att hantera saknaden och minnena på det sättet. Ser att ni varit på trappen i Katrinetorp. Det är ett fantastiskt vackert ställe.
Ta en dag i sänder, ett steg i taget. Tillsammans är ni starka och era fina minnen kommer alltid att finnas med är även om det emellanåt känns för j....igt.
Många kramar Lotta
Ja du vännen. Jag är så tagen av dina ord så jag formulerar mig som en kratta.
Jag menar att så småningom kommer ni att kunna minnas pappa och morfar genom att prata om och uppleva platser tillsammans som ni också förknippar med morfar. jag tycker att det blev lättare för oss att minnas min älskade farmor när hon gick bort genom att såsmåningom, när den mest akuta sorgen lagt sig, besöka platser vi varit på tillsammans med henne. Barnen pekade och skrattade och sade titta där, där satt vi och där sade hon... Det kändes som det var skönt för dem att prata om minnena och lättare när vi var på platser som de förknippade med henne.
Kramar igen
Jag beklagar verkligen. har tänkt på er i sommar. Det finns inga ord för vad ni har gått igenom. Kram
Stor stor kram till dig i din sorg och saknad! Och vilken underbar teckning Albin gjort om morfar, bearbetning på hög nivå måste jag säga....
Kämpa på, ni hittar hem till slut! /Kathleen
Hej vännen. Jag vill skicka dig en stor varm kram. Det är svårt att föreställa sig er saknad. Kram Mya
Stor kram till dig. Ta hand om er.
Kram! <3
Många varma kramar till dig, sorgen lättar så småningom även om man aldrig tror det när man är mitt uppe i det. Jag vet.
KRAM Marie
Stor stor kram till dig och din fina familj, kan inte föreställa mig hur svårt det måste kännas
<3<3<3
Jag har tänkt på dig och din familj så mycket under sommaren och hoppats på att ni mår någolunda bra.
Jag kan inte föreställa mig sorgen, jag vet inte hur man tar sig igenom det och jag har inga ord för att göra det lättare, men jag hoppas att du får lite tröst här genom din blogg, att det är många som bryr sig och tänker på dig.
Stor kram till dig och din familj.
blir så ledsen för din skull kramar från mig
Så ledsen för din skull, fast vi inte känner varandra. Kan ge dig lite hopp om framtiden, för du kommer alltid att minnas. För mig var det över 10 år sedan som pappa gick bort, hastigt, men jag minns fortfarande honom som igår. Sedan kan man sakna de gånger man vill prata med honom och berätta om något viktigt som sker i ens liv. Har ännu inte orkat ta mig till minneslunden där han ligger. Det smärtar för mycket. Men jag vet i mitt hjärta att han vet att jag ändå tänker på honom.
Låt det ta tid...
Kram Sandra
Så ledsen för din skull, fast vi inte känner varandra. Kan ge dig lite hopp om framtiden, för du kommer alltid att minnas. För mig var det över 10 år sedan som pappa gick bort, hastigt, men jag minns fortfarande honom som igår. Sedan kan man sakna de gånger man vill prata med honom och berätta om något viktigt som sker i ens liv. Har ännu inte orkat ta mig till minneslunden där han ligger. Det smärtar för mycket. Men jag vet i mitt hjärta att han vet att jag ändå tänker på honom.
Låt det ta tid...
Kram Sandra
så ofattbart.Jag kan inte föreställa mig..
ang vännerna som inte fanns där, betänk att de kanske var rädda för att säga fel eller göra fel. De inser nog inte förrän de läser att genom att inte göra något gjorde de det största felet.
jag gjorde själv de felet när jag var 12år. det finns med mig än idag (nästan 20 år senare). Trots att vi är goda vänner och hon inte håller det emot mig så vet jag att jag vet den som inte fanns där när jag behövdes som mest..
kram. tänker på er.
Skickar en till kram! Finns ju inte så mycket att säga, bara att det verkligen griper tag i mig det du skriver. Man ska krama på alla man har medan man har dom. Det oförståliga är ju att man inte alltid har det.
Kram kram kram!
Många kramar till dig och din familj Fia. Jag har tänkt mycket på er i sommar.
Många varma kramar från mig med. Det lättar, fast man inte tror det när man är mitt uppe i det. Min mamma gick bort för 15 år sen, så jag vet hur det känns att förlora en förälder. Ta hand om varandra! ♥
Post a Comment
<< Home